Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur/sanna-toren-bjorling-jag-fick-trillingar-och-alla-sade-att-det-var-synd-om-mig/
Kvinnan hade just fått syn på bebisarna i min barnvagn. De sov, sida vid sida. Jag hade aldrig sett henne förut. Blicken var stirrig och uttrycket drastiskt, men reaktionen var inte unik – den vanligaste spontana kommentaren om trillingarna löd: Stackars dig.Jag byggde snart upp ett skydd mot de negativa kommentarerna – för vad säger man, där man står med det mest dyrbara i världen? ”Ja”? Knappast.
Jag lade ned tre påbyltade bebisar på golvet i den trånga hissen i vår port, tryckte ned den och tog trappan.de desperata föräldrar som sökt hjälp hos psykologen Malin Bergström Det gjorde inte heller den andra trillingmamma som jag stod närmast. Hon hade pluggat och jobbat sig upp till en topposition på ett stort konsultbolag. Barn var inget hon tänkt så värst mycket på. En eftermiddag under föräldraledigheten skummade hon cappuccinomjölk åt oss i sitt stora kök. På det kaklade, schackrutiga golvet krälade sex bebisar.
Man måste prioritera. Acceptera att man inte kan fånga upp alla skrubbsårssnubbel och att tjejerna bara blev räddade undan det rent livsfarliga: trafik, stup, eld, vatten. Nej, en trilling blir inte tröstad som andra. En trilling måste resa sig upp, även om hon precis lärt sig gå.det börjar brännas för mig: jag hade alltid ett halvt öga någon annanstans.