”Allt handlar om färgen på din hud”

Selma Brodrej: Klass påverkar barns förutsättningar minst lika mycket som etnicitet

2022-01-27 20:45:00

Selma Brodrej: Klass påverkar barns förutsättningar minst lika mycket som etnicitet

Nioosha Shams syn på kritik och litteratur bortser från fiktionens förmåga att göra berättelser allmänmänskliga, menar Selma Brodrej.

Publicerad idag 18:30Svensk bokhandels vårkatalog damp ned i brevlådan hos författaren och kulturskribenten Nioosha Shams för ett par veckor sedan och ledde till att hon skrev en rasande text iAftonbladetom att vita personer dominerar inom svensk litteratur. Shams bläddrade igenom den del av katalogen som fokuserar på vårens debutanter och började rita streck på ett papper. Ett streck för varje icke-vit debutant. 

Jag undrar vad hon utgick ifrån mer specifikt. Var det de utländskt klingande namnen? Tonen på debutanternas hud? Hårfärgen? Började hon mäta skallarna? Avståndet mellan ögonen? Storleken på debutanternas näsor? 

Läs mer: Dagens ETC »

Hon lämnade hemtjänsten för gruvjätten: ”Borde ha gjort det tidigare”

KIRUNA. Läs mer >>

DN Debatt. ”Regeringen bör skrota sitt förslag om primärvården”DN DEBATT 27/1. Vårdexperten Roger Molin: Regeringen bör skrota sitt förslag om primärvården – det handlar mest om att begränsa patienternas valmöjligheter.” Kanske bra om ni säger att Molin har tidigare jobbat med Kry: REPLIK DN DEBATT 27/1. Sofia Rydgren Stale, Sveriges läkarförbund, och Marina Tuutma, Svenska Distriktsläkarföreningen: ”Att urholka primärvården ännu mer löser inte problemen.”

Debatten om fulhet – detta har häntÄr plastikkirurgi rätt eller fel väg att gå i jakten på skönhet? • 13 punkter: Här är din guide till turerna skönhetsdebatten  kristinmcmill Typiskt kvinnligt.

Det är vänster att räkna på allt | Mattias Svensson | SvD Ledare'Mötet mellan offentligt och privat blev inte sällan kommunala bolag, med sämre insyn och 'marknadsmässiga' ersättningar.' mattias_neo läser en kritisk essä om senare decenniers reformer av offentlig verksamhet.

Positivt antigentest i familjen– barn kan gå till skolanFriska barn kan gå till skolan även om föräldrarna testar positivt på antigentest. ”Enda undantaget är om man har PCR-verifierad hushållskontakt eller själv har symptom” säger smittskyddsläkaren Peter Nolskog. Det räcker tydligen att vi nått all-time high på smittspridningen. Vi ska nå ÄNNU högre. En fråga - är det okej enligt lagen att inte skydda barnen från samhällsfarlig smitta? lol, antigentester är ju mindre känsliga än pcr, om de ger utslag är man definitivt sjuk Helt galet!

Många tror inte att de får tillräcklig hjälp vid sjukdomSex av tio arbetande litar inte på att sjukförsäkringen och Försäkringskassan ger tillräcklig ersättning om de blir sjuka, visar en ny undersökning Nej det gör den ju inte heller.

Linde: ”Det finns en risk att allt går åt helvete” | SvD– Jag hoppas fortfarande på det diplomatiska spåret, men det finns en risk att allt går åt helvete. Vi får inte vara oförberedda på att det faktiskt kan göra det. Det säger utrikesminister Ann Linde i en intervju med Svenska Dagbladet om den upptrappade säkerhetspolitiska spänningen i Sveriges närområde på grund av konflikten mellan Ryssland och... Klass på vår utrikesminister.🤔 I helvetet vi varit redan , nu är det solen som gäller ! Den som är inte beredd får nog skälla på sig själv Älskar att leva i denna tid alltså. Verkligen....

Följ skribent Publicerad idag 18:30 Svensk bokhandels vårkatalog damp ned i brevlådan hos författaren och kulturskribenten Nioosha Shams för ett par veckor sedan och ledde till att hon skrev en rasande text i Aftonbladet om att vita personer dominerar inom svensk litteratur. Shams bläddrade igenom den del av katalogen som fokuserar på vårens debutanter och började rita streck på ett papper. Ett streck för varje icke-vit debutant.  Jag undrar vad hon utgick ifrån mer specifikt. Var det de utländskt klingande namnen? Tonen på debutanternas hud? Hårfärgen? Började hon mäta skallarna? Avståndet mellan ögonen? Storleken på debutanternas näsor?  Shams får det i alla fall till 17 streck på pappret och klagar på att bland dessa 17 är majoriteten bekanta till henne, vilket gör att hon inte kommer få recensera deras verk. Sedan ställer hon frågan: ”Hur ska rasifierade konstutövare kunna bli rättvist recenserade när vårt skrivande community är så litet att vi alla känner varandra?”   Sakine Madon, som är en av dem som debuterar i vår, twittrade ett klockrent svar (som sen växte till en artikel i Expressen Kultur ): ”Anar att jag hör till de ’17 rasifierade’ (skribentens uträkning och ordval) i Svensk bokhandels årliga debutantkatalog. Om skribenten i fråga och hennes polare nu måste ha en svartskalle de inte känner, kan de ju absolut få recensera min kommande bok.” Diskussionen om hur våra identiteter och erfarenheter påverkar vårt skrivande och läsande är i grunden intressant och angelägen. Att fler, och mer mångfacetterade röster får komma till tals både i kulturella verk och i samtalet om dem är något vi bör sträva efter. Dels för att demokratisera kulturvärlden, men också för att berika den. Men tyvärr är Shams resonemang så dumt att det budskap som kunde varit viktigt försvinner.  Till att börja med saknar analysen helt intersektionalitet. Aspekter som klass, kön, sexualitet, personliga erfarenheter, suddas ut. Allt handlar om färgen på din hud. Det är en oerhört problematisk kategorisering när vi lever i ett samhälle där barns förutsättningar påverkas minst lika mycket av deras klassbakgrund som av deras etnicitet.  Men det som framför allt gör mig upprörd handlar inte om den sviktande politiska analysen utan om Shams syn på litteratur. Fiktionens stora bedrift, den som gör formen överlägsen andra konstuttryck och som skiljer de riktigt stora författarna från sämre sådana, är just dess förmåga att göra berättelser allmänmänskliga. Detta verkar Shams helt bortse från. Hon hävdar istället att några av mina absolut största läsupplevelser inte är skrivna för mig. Att jag inte kan förstå dem eftersom jag, enligt Shams skallmätning, med största sannolikhet skulle kategoriseras som vit. Hon blundar för faktumet att jag kunnat identifiera mig med Roberto Bolaños skildringar av medlemmar i den chilenska diasporan. Att Nina Bouraouis böcker om mellanförskap och Algeriets heta somrar får mig känna smärtan av det mellanförskapet, att vara i den hettan. Att Kamila Shamsies bok om en palestinsk familj där sonen radikaliseras och rekryterar till IS säger någonting om min familj.  Att ignorera detta är inte bara att underskatta litteraturen utan även att underskatta mänskligheten i stort. För, som det står i baksidestexten av Abdulrazak Gurnahs bok ”Paradiset”, om en tolvårig pojke som säljs som slav i det muslimska Östafrika under 1900-talets början och som tog mig med storm: ”Den är fast förankrad i sin tid och sin miljö, en berättelse som ändå – eller just därför – är djupt allmängiltig.”