Anna Dahlberg
I november 2001 stod Fadime Sahindal i riksdagens talarstol och vädjade till politikerna att inte vända invandrartjejerna ryggen. Två månader senare sköts hon ihjäl av sin egen pappa.
Chockvågen som följde på hedersmordet blev ett uppvaknande för Sverige. Sedan dess har mycket hänt. Medvetandenivån har höjts, nya lagar har stiftats och nästan ingen förnekar längre öppet att hedersförtrycket är ett problem som måste tas på allvar.
Det är lätt att tro att samhället har svarat upp mot Fadimes vädjan. Men det är en farlig optimism. Hedersförtrycket är inte på väg bort; det har tvärtom vuxit i omfattning de senaste 20 åren.
– Hedersförtrycket i Sverige har ökat efter den stora migrationsvågen 2015. Vi tog emot många från Syrien, Irak och Afghanistan som alla är länder i det så kallade ”hedersbältet”, säger Devin Rexvid, som forskar om hedersrelaterat förtryck och våld (HRV) vid Stockholms universitet.
Någon nationell kartläggning av hedersförtryckets omfattning har fortfarande inte genomförts trots att Socialstyrelsen har haft det i uppdrag i flera års tid. Men det finns ett antal mindre studier som ger en fingervisning.
Var sjätte niondeklassare i Stockholm, Göteborg och Malmö utsätts för hedersförtryck, enligt en rapport från 2018. En studie från Uppsala – ”Ung 018” – visar att 66 procent av flickorna i 9:an med föräldrar födda utanför Norden lever med oskuldskrav. Nästan lika många – 61 procent – får inte på egen hand bestämma vem de ska gifta sig med.
I Sverige år 2022 låser staten in hedersutsatta flickor på SiS-hem för att skydda dem från sina familjer.
Barn förs utomlands för att bli bortgifta. Till skillnad från IS-barnen leder det inte till någon större debatt när klassbänkar gapar tomma vid skolstarten.
En rapport om läget i Malmös förskolor visar på utbredda problem med heder redan bland dagisbarnen. Det berättas om flickor som inte får klättra i träd, spela fotboll eller visa benen.
Enligt Devin Rexvid måste vi inse att hjärntvätten – socialiseringen in i hedersnormer – börjar redan från barnsben. Vårdnadshavare ställer krav på förskolorna att deras döttrar inte får leka vissa lekar, cykla, dansa eller sitta i knäet på manliga pedagoger. Pojkarna blir familjens förlängda arm, som får i uppgift att kontrollera sina systrar: ”Sitt inte med öppna ben!” ”Du måste på med sjalen!”
– Tyvärr finns det en stor osäkerhet bland förskolepersonal kring hur man ska bemöta sådana önskemål och man har inget ordentligt stöd i läroplanen heller. Men här måste man sätta ner foten och vara tydlig. Ser man exempelvis tendenser på att pojkar övervakar sina systrar måste man omedelbart agera och separera syskonen.
Det är i förskolan som slaget om värderingarna står, menar Rexvid. Om inte samhället lyckas med sitt förebyggande arbete där kommer vi att förlora ännu en generation:
– När barnen har passerat förskolestadiet är det svårt att bedriva attitydförändringsarbete. Då har barnen redan anammat normerna.
Just synen på sådant som rör kvinnors självbestämmande, sexualitet och skilsmässa har visat sig mycket svårare att påverka än andra värderingar från migranternas hemländer.
Devin Rexvid lyfter även ”det interna hotet” som ett växande problem. Det finns numera gott om lärare, läkare, socialsekreterare med flera som själva är bärare av hedersnormer.
Det säger något om den enorma utmaning som Sverige står inför. Antingen kan vi vända bort blicken och fortsätta fila på vårt världsledande jämställdhetsbygge med fokus på att ”mainstreama” alla politiska förslag, förändra mansnormer, ge tillgång till gratis mensskydd och annat.
Eller så inser vi att detta är en existentiell kamp och bestämmer oss för att konfrontera hedersförtrycket med full kraft. Då räcker det inte med nya lagförslag om att införa ett särskilt hedersbrott och utreseförbud, även om de är nog så viktiga.
Den verkliga kampen måste tas ute i vardagen – på varje förskola, skola, socialkontor, vårdinrättning, myndighet och så vidare. De olika yrkesgrupperna måste rustas med kunskap och tydliga mandat kring hur de ska agera i olika situationer.
Det är lättare sagt än gjort. Det kan finnas en rädsla för att fatta tuffa beslut om man möts av aggressivitet och hot, vilket exempelvis en rapport från Göteborgs kommun vittnat om. Devin Rexvid lyfter även ”det interna hotet” som ett växande problem. Det finns numera gott om lärare, läkare, socialsekreterare med flera som själva är bärare av hedersnormer.
Förekomsten av parallellsamhällen, religiösa friskolor med mera har dessutom gjort det enklare att slå vakt om ursprungslandets värderingar.
Slutligen finns det ett motstånd som grundar sig i kulturrelativism eller missriktade försök att inte vilja stöta sig med någon. Rexvid tar som exempel Skolverket, som kallade till ett samråd om hedersförtrycket, där man bland annat bjöd in religiösa aktörer som ifrågasatte regeringens definition av problemet. (Efter kritik har dock Skolverket backat.)
Det är just den sortens anpasslighet som vi måste göra upp med. Det är dags att se verkligheten som den är. Sverige är numera ett land som präglas av ett utbrett hedersförtryck i delar av samhället. Det är vårt problem nu – ingen annans.
Det är Sveriges ansvar att det finns förskolebarn som inte får ägna sig åt vattenlek för att flickor inte ska visa upp naken hud. Det är vårt ansvar att det finns barn som inte får ta del av all undervisning för att den anses krocka med hedersnormer.
Om vi på allvar ska bekämpa hedersförtrycket krävs en helt ny kompromisslöshet. Nolltoleransen måste inpräntas direkt hos nyanlända, på BVC, i mötet med förskola och skola, via upplysningskampanjer och så vidare.
Och vi måste rusta alla praktiker som står i första linjen. I dag ingår inte ens hedersförtrycket i den obligatoriska utbildningen för blivande socialsekreterare, påpekar Devin Rexvid.
Enligt traditionen ska familjefadern vända sig till sin bror först och erbjuda sina döttrar till hans söner. En del barn blir bortlovade redan vid födseln.
Ett sätt att bygga en skyddsmur kring utsatta flickor och pojkar vore att förbjuda kusingiften. Ingen vet med säkerhet hur vanligt det är i Sverige, men företeelsen är utbredd i Mellanöstern och Nordafrika, där många med invandrarbakgrund har sina rötter.
Devin Rexvid påpekar att kusinäktenskapen syftar till att stärka släktens sammanhållning genom att säkra familjens heder och egendom.
Enligt traditionen ska familjefadern vända sig till sin bror först och erbjuda sina döttrar till hans söner. En del barn blir bortlovade redan vid födseln. Rexvid framhåller att kusinäktenskap dessutom är extra svåra att ta sig ur, eftersom man då utmanar hela släkten.
Fadime Sahindals pappa krävde att hon skulle gifta sig med en kusin i Turkiet precis som hennes äldre systrar hade gjort före henne. Hon vägrade och valde i stället kärleken – ett val som kostade henne livet.
Ett sätt att hedra Fadimes minne – och hörsamma hennes vädjan om att inte vända invandrartjejer ryggen – vore att följa Norges exempel och förbjuda kusinäktenskap.