Under måndagen lämnade de ryska landstigningsfartygen Östersjön. Därmed lättar det spända läget åtminstone tillfälligt i vårt omedelbara närområde.
Det är intressant att jämföra hur olika Sverige och Finland har agerat den senaste tiden. Rent militärt har Sverige visat musklerna med patrullerande soldater i hamnen i Visby och stridsfordon på vägarna på Gotland.
Synligheten verkar nästan ha varit själva poängen. Sverige har velat signalera till Ryssland att vi är redo att försvara Gotland om så krävs.
Finland däremot har hållit en betydligt lägre militär profil. Beredskapen har höjts, men vad som mera exakt har gjorts förblir okänt och försvarsmakten vägrar att kommentera saken.
På det säkerhetspolitiska området är dock rollerna omvända. Finlands president Sauli Niinistö höll ett mycket tydligt nyårstal, där han markerade mot Putins oacceptabla krav på en intressesfär. Han betonade också Finlands Nato-option, det vill säga att det står landet fritt att gå med i Nato om läget påkallar det.
Denna ledarsida har ända sedan år 1995 drivit linjen att Sverige bör gå med i Nato.
I Sverige dröjde det tre veckor innan Magdalena Andersson kommenterade den ryska kravlistan. Och det råder fortsatt oenighet mellan regeringen och riksdagen om huruvida Sverige bör uttala en Nato-option eller inte.
Inte ens beskeden från de olika S-ministrarna går ihop. ”Vi har alltid varit angelägna om att inte utesluta Nato som alternativ”, sade utrikesminister Ann Linde överraskande till SvD i helgen.
Det motsades redan samma dag av försvarsminister Peter Hultqvist i Ekots lördagsintervju, som upprepade att Sverige inte ska gå med i Nato vare sig nu eller senare. Att regeringen inte har koordinerat kommunikationen bättre i rådande läge är minst sagt anmärkningsvärt.
Försvarsministern försöker framställa det som en styrka att Sverige håller fast vid samma säkerhetsdoktrin som har gällt sedan 2009: ”Sverige svajar inte”. Men omvärldsläget har ju förändrats i grunden sedan dess. Precis som försvarspolitiken har lagts om måste även säkerhetspolitiken ta höjd för dagens situation.
Att S-regeringen fortsätter att hylla alliansfriheten, som en stabiliserande faktor i norra Europa, och lovar att inte gå med i Nato är ingen markering mot Putins maktspråk. Tvärtom är det ljuv musik för Kreml. Det är precis så som Ryssland vill att länderna i närområdet ska uppträda.
Denna ledarsida har ända sedan år 1995 drivit linjen att Sverige bör gå med i Nato. Det hade gett Sverige de åtråvärda försvarsgarantierna och markerat vår hemhörighet i den fria världen.
Men till och med Socialdemokraterna borde inse att det centrala i detta läge är att markera Sveriges rätt till självbestämmande. En svensk Nato-option skulle ha ett starkt signalvärde, markera vår närhet till Finland, skapa samsyn mellan regering och riksdag och ge en ärligare bild av hur beroende Sverige redan är av Natosamarbetet.
Säkerhetspolitiken är för viktig för att dikteras av inrikespolitiska hänsyn.