krönika Forskare har blivit alltmer intresserade av sambandet mellan inflation och kommunikation. Utvecklingen beror nämligen till stor del på vilken berättelse vi väljer att tro på, skriver German Bender.
Coronapandemin har bland mycket annat inneburit inflationens återkomst. Eller kanske snarare en förnyad oro för inflationen.
Runtom i världen har prisökningarna de senaste månaderna varit snabbare och högre än på många år och i svallvågorna kretsar debatten kring frågan om de blir övergående och begränsade till vissa delar av ekonomin, eller mer permanenta och utbredda. Den dominerande uppfattningen i Sverige (här formulerad av Riksbanken) är än så länge att de är övergående och avtar redan under 2022.
Inflation kan betyda många olika saker och en viktig faktor är hur hög inflationen blir. Men nu ligger inflationen på 4,1 procent, den högsta månadssiffran sedan 1993 (när man jämför december 2021 med samma månad 2022).
Den nyväckta oron för inflationen rymmer åtminstone två viktiga dimensioner. Dels vilka materiella omständigheter som driver inflationen och hur de rent faktiskt kan komma att utvecklas framöver. Dels vad människor tror om inflationens utveckling framöver.
Det skulle inte skada om en ledande makthavare som har kvar muskelminnet från en självupplevd inflationsspiral kunde sända en tydlig signal.
Det är väl belagt att våra förväntningar på framtida inflation är en viktig faktor för hur inflationen faktiskt utvecklas (och vice versa). En utbredd oro för kraftig inflation kan med andra ord bli en självuppfyllande profetia, framför allt genom en så kallad lönespiral där företag börjar höja sina priser, vilket leder till att anställda kräver högre löner, vilket leder till ytterligare prishöjningar … och så är spiralen igång.
Distinktionen mellan ökande inflation (som vi ser nu) och ökande inflationsoro (som riskerar att få fäste) är viktig. Det blir nämligen betydligt svårare för Riksbanken och andra aktörer att stävja en ökande inflation om uppfattningen att inflationen kommer öka under lång tid brer ut sig hos allmänheten.
För att profetian inte ska bli självuppfyllande och den negativa spiralen inte ska ta fart, kan centralbanker vidta penningpolitiska åtgärder (till exempel höja räntan), men också kommunikativa (till exempel berätta om sina prognoser på ett övertygande sätt). Våra förväntningar om inflationens utveckling beror nämligen till stor del på vilken berättelse vi väljer att tro på – och begriper.
Därför har forskare blivit alltmer intresserade av sambandet mellan inflation och kommunikation. Och forskningsrönen, som ännu inte fått fullt genomslag i centralbankernas åtgärder, är högintressanta.
I en färsk studie visar en forskargrupp från brittiska Centre for Economic Policy Research (CEPR) till exempel att chefer och hushåll är mer benägna än experter att se stigande inflation som långvarig, en klyfta som är belagd i tidigare forskning. Men studien visar också att det till stor del kan förklaras av att olika grupper sätter sin tilltro till olika narrativ, det vill säga olika berättelser om vad som kommer hända med inflationen och varför.
Faktum är att inflationsförväntningar är betydligt mer heterogena än man tidigare trott. En annan ny studie visar exempelvis att kvinnor är mer benägna att tro på ökande inflation när livsmedelspriser ökar, eftersom de oftare ansvarar för matinköp. Personer som kör bil och bor i villa skulle likaledes kunna påverkas mer av energipriser i sin syn på inflationen.
I praktiken speglar detta faktiska skillnader i utsatthet för inflation mellan olika grupper. Och de här skillnaderna kan dessutom spä på de ekonomiska klyftorna. Det kallas ”inflation inequality” inom forskningen och innebär att låginkomsttagare är mer utsatta för inflation än bättre bemedlade.
Förklaringen är bland annat att låginkomsttagare konsumerar varor och tjänster som ökar mer i pris på grund av lägre konkurrens än personer med högre inkomster, och lägger en större del av sin inkomst på varor och tjänster som de inte kan avstå från eller byta ut mot annan konsumtion.
Dessutom visar forskningen också att människor reagerar mer på prisökningar än prissänkningar, vilket gör att stigande inflationsförväntningar till följd av ökade priser kan bli svåra att vända om inflationen blir övergående och priserna vänder nedåt.
Och det finns anledning att tro att tunga opinionsbildande aktörer som Riksbanken kommunicerar med narrativ som har starkare genomslag bland experter och svagare genomslag hos en bredare allmänhet, särskilt hos vissa grupper. Med andra ord: man uttrycker sig svårbegripligt och med fel sorts argument.
Bland annat utgår mycket av kommunikationen från att allmänhetens inflationsförväntningar dels kommer att följa den genomsnittliga inflationen (snarare än inflationen för vissa varor eller tjänster mer än för andra), och dels att förväntningarna kommer förändras i samklang med positiva och negativa prisförändringar.
Men inget av dessa antaganden tycks alltså stämma.
Notera att detta inte handlar om huruvida Riksbanken och andra jämförbara aktörer kommunicerar korrekta narrativ eller analyser. De kan mycket väl ha fel. Eller rätt. Poängen är att de kan behöva förändra sin kommunikation för att få bredare genomslag i grupper vars uppfattningar kan påverka vart inflationen tar vägen.
Om den strikt ekonomiska analysen tyder på att inflationen kommer att vara övergående, blir det alltså viktigt att också övertyga människor om att så är fallet. Och om den inte är det, utan tycks blir mer permanent och utbredd, blir det kanske ännu viktigare att dämpa människors oro för att inte spä på inflationen ännu mer.
Konsekvensen blir annars att centralbanker måste föra en mer restriktiv penningpolitik på grund av bristande kommunikation, snarare än av realekonomiska orsaker, vilket bland mycket annat kan leda till högre arbetslöshet och lägre sysselsättning än nödvändigt. I förlängningen kan effekten också bli att regeringar måste dra åt svångremmen, vilket drabbar de fattigaste i befolkningen allra hårdast.
Om allmänhetens förväntningar kan bli en självuppfyllande profetia, följer också slutsatsen att det narrativ som får störst genomslag också har störst möjlighet att påverka inflationens faktiska utveckling.
Det här gäller förstås även andra tunga aktörer, som arbetsgivare och fackförbund. Och här bör man notera att det finns olika narrativ att välja mellan.
Två av de tyngsta aktörerna, Svenskt Näringsliv och Unionen, är visserligen eniga om att inflationen blir övergående och dessutom inte ska ha direkt inverkan på den kommande avtalsrörelsen.
Men tonläget är annorlunda hos LO, som visserligen inte förhandlar om löner, men har en viktig samordnande och opinionsbildande roll för arbetarfacken. Avtalssekreteraren Torbjörn Johansson säger i en intervju att många medlemmar kommer ha ”höga krav” när nya löner ska förhandlas 2023.
”Vi ska ju inte jaga inflationen, det lärde vi oss från 1980- och 1990-talet. Men det är klart, sammantaget kan det här bli svårt att hantera. Kraven kommer att öka och det här är inte bra för den kommande avtalsrörelsen”, säger Torbjörn Johansson.
Alldeles oavsett vem som har rätt, eller vilken sida man väljer att tro på, kan den här skillnaden i synen på inflationen mellan olika aktörer bli ett problem i sig. Sverige har under många år präglats inte bara av låg inflation, utan av låga och relativt samstämmiga inflationsförväntningar hos allmänheten och bland viktiga aktörer.
”Vi har haft stor nytta av att hushåll och företag, sparare och investerare sett framför sig en framtida inflation på en lagom låg nivå och att deras bild varit någorlunda samstämmig. (…) Men nyckeln till en sådan utveckling är alltså en gemensam förankring av inflationsförväntningarna och en förutsättning för det är att inflationsmålet på 2 procent upplevs som trovärdigt, sa vice riksbankschef Henry Ohlsson vid ett anförande i LO-borgen 2017.
Sammanfattningsvis är slutsatsen av forskningen alltså att tunga aktörer som Riksbanken, fack och arbetsgivare – om de vill nå ut brett med en berättelse om att inflationen är övergående – bör enas om sina förväntningar och kommunicera till andra än experter med en större palett av argument.
Det skulle nog inte heller skada om en ledande makthavare som har kvar muskelminnet från en självupplevd inflationsspiral kunde sända en tydlig signal till breda grupper. Fortfarande finns det många beslutsfattare som har de turbulenta åren på 1980- och 90-talet i relativt färskt minne, då en kraftig lönespiral ledde till urholkade reallöner och försämrad konkurrenskraft.
Någon av dem kanske känner sig hugad att parafrasera Göran Perssons legendariska replikskifte med Carl Bildt om klassamhället och säga något i stil med:
Låt mig berätta om inflationen. Jag har sett den. Jag växte upp med den. Jag hatar den. Hela min politiska gärning kommer ägnas åt att bekämpa inflationen.
German Bender är utredningschef på Arena Idé och doktorand vid Handelshögskolan
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
