Peter Santesson
När frustrationen blir tillräckligt stor börjar man använda besvärjelser i samhällsdebatten. Om man bara ”tillför resurser” kommer verkligheten att böja sig. Så lät det under migrationskrisen 2015.
Som om det skulle räcka att skriva ut en tillräckligt svindlande check för att färdiga bostäder, utbildade lärare, socialsekreterare och ny kommunal infrastruktur vips skulle ploppa upp ur marken. Inga ”utmaningar” är för stora för en politisk vilja med svällande engagemang. Vift, vift med trollstaven.
Nu är det irritationen över den nya omgången covidrestriktioner som utlöser Harry Potter-reflexen. Acceptansen för inskränkningar av samhällslivet tycks ha runnit ut. Inte en gång till!
Om smittan numera är ett normaltillstånd ska vårdapparaten raskt skalas upp för att kunna hantera en patient- och sjukskrivningsvåg med omikron. Ah, genom att tillföra resurser alltså?
Men den bedrövliga sanningen är att på kort till medellång sikt är de flesta ramar nästan alltid givna. Man har den personal man har. Ny infrastruktur tar åratal att få på plats.
Bristen blir en ond cirkel. Ett redan stressigt jobb blir ännu värre och personalen börjar tänka på att byta till något annat.
En vårdplats är något annat än bara en säng att ligga i. Det krävs en hel del högutbildad personal (som inte är sjukskriven) för att bemanna en vårdplats. Socialstyrelsen gör årliga analyser av personalförsörjningen inom vårdyrken. Den senaste rapporten, som kom i februari förra året, visar att det råder brist på utbildad personal inom många av legitimationsyrkena i vården. ”I viss mån” beror det på att offentlig personal har gått över till det privata, men huvudsakligen saknas tillräckligt många som är i yrket och har rätt utbildning.
Bristen blir en ond cirkel. Ett redan stressigt jobb blir ännu värre och personalen börjar tänka på att byta till något annat. Underbemanning kan ”skapa en stressig arbetsmiljö för de få medarbetare som finns i verksamheten vilket i sin tur gör det svårt att locka nya medarbetare till arbetsplatsen”, skriver Socialstyrelsen. Vi måste alla vara rädda om den vårdpersonal som finns kvar.
Men om man snabbt expanderar utbildningsplatserna för bristyrken? Det har varit gott om riktade utbildningssatsningar under senare år för att få fram vårdpersonal, ingenjörer och andra bristyrken. De framställs som nappatag som ”skapat” si och så många utbildningsplatser som löser bristen.
Men ack, det är ofta lättare sagt än gjort, visade Riksrevisionen när de förra året granskade utfallet. En satsning år 2015 med målet att få in 1 550 fler på barnmorske- och sjuksköterskeutbildningar gav ett utfall på knappt 700 nyantagna. Svårast var det för specialistsjuksköterskor där man nådde sju procent av målen.
Avtrycket i färdig vårdpersonal blir än mindre. Det finns olika hinder. Exempelvis har fyra av fem lärosäten svårt att få fram de praktikplatser som krävs i utbildningen – eftersom det är sådan personalbrist att avdelningarna inte hinner med att erbjuda praktiken.
Motfrågan låter alltid likadan. Borde man inte tillföra resurser? Borde man inte höja löner, expandera utbildningar, förbättra villkor och tusen andra saker? Naturligtvis.
Problemet är inte viljan att förbättra utan bristen på respekt för detaljerna.
Peter Santesson är fristående kolumnist på Expressens ledarsida. Läs fler av hans texter här.