Peter Fällmar Andersson är medarbetare på kulturredaktionen.

Sommarlovet är över och en femtonårig pojke i Eslöv packar sin sportbag.

Till höstterminens första skoldag tar han bland annat med sig: fyra knivar, en skyddsväst, en hagelpatron, ett magasin för pistol, tändare och munstycke för aerosol, en skelettmask märkt med hakkors och namnet Anton Lundin Pettersson, en id-bricka i metall, en stridshjälm.

Och en svensk flagga.

Sedan går 15-åringen denna sensommardag in på sin skola och sticker en kniv i magen på en lärare – medan han livestreamar på webbplatsen Twitch. Måltavlorna har han listat på förhand: muslimer och ”Prideanhängare”.

Spola fram en termin och hans bästa vän gör ungefär samma sak, men på en skola i Kristianstad. Första dagen efter jullovet, det här var i måndags men storyn sjunker redan på nyhetssajterna, kliver en 16-åring in på NTI-gymnasiet och hugger kniven i först en lärare och sedan en jämnårig elev. Han bär en svart coronamask och spelar musik från en medhavd högtalare.

Det som började med två skånska pojkars vänskap över spelet Roblox slutar med dubbla knivattacker. 16-åringen har nu häktats misstänkt för två mordförsök, han erkänner grov misshandel.

I polisförhören efter dådet i Eslöv framgår hur pojkarna finner varandra i sitt utanförskap och ett stigande intresse för massmord och nazism. De delar filmer från terrordåd mellan varandra och sätter musik till mördandet. I perioder hörs de varje dag. Ibland åker 16-åringen till Eslöv och sover över i ett pojkrum fullklottrat med hakkors och ”Drittes Reich”. De kallar sig blodsbröder.

”Skolattack” är den kategori dåden inordnas i, men skolorna är bara scenen, den plats där unga alienerade pojkar lever sina stumma liv. I USA har gärningsmän haft brokiga drivkrafter, psykoser, rasism, alienation och mobbning. Minns hur de båda Columbinemördarna skrek åt alla ”jocks”, populära sportgrabbar, med vita kepsar att ställa sig upp för att bli skjutna.

Det handlar om den osynliges begär att bli synlig, om ett internet som för samman de mest desperata, om att medelst våld ge den här världen ett presskit som tillerkänns namnet ”manifest”. I Sverige har skolattacken fått en tydlig prägel av högerextremistisk terror. Här kommer dessa svenska gossar med kniv i hand, de som växt upp under och präglats av en tid av hat mot invandrare och snöflingor, de som styrkts av ett politiskt samtal där ras blivit kultur, där ursprung alltmer oblygt kopplas till nedärvda egenskaper. De som känner att aversionen mot muslimer och ”Prideanhängare” nu fått ett regeringsalternativ.

”I en värld där verkligheten har ersatts med bilden av verkligheten konstrueras identitet också genom illusion, genom myter om tillhörighet och nationalitet” skriver den italienske filosofen Franco Berardi i ”Heroes: Mass murder and suicide”. En man utan makt gör sig, som Mattias Gardell skriver om Peter Mangs i ”Raskrigaren”, till en suverän som rår över liv och död. Han får utlopp för begäret att ingå i något större än han själv, att skrivas in i ”den ariska rasens hjältekrönika”.

Före dådet i Eslöv ringde alla varningsklockorna. Här gick en 15-åring genom byn iförd en hemmagjord armbindel med ett hakkors. Poliserna som körde hem honom noterade att hans rum var fullt av kända skolskjutare och nazistsymboler. Kort därefter avslöjades pojken med att ha burit kastknivar på gympan. Några veckor före dådet tipsade en italiensk pojke, som 15-åringen haft kontakt på nätet, i detalj om en planerad attack. Amerikanska FBI varnade.

Ändå kunde 15-åringen gå in på sin skola i en maskering inspirerad av den amerikanska nazistgruppen Atomwaffen Division.

Även kring 16-åringen i Kristianstad fanns skäl till vaksamhet. På skolan fick klasskamrater höra att de väl kunde ”prata med honom”.

Det är sedan länge ett mantra att ”tidiga åtgärder måste sättas in” – av skolan, av socialen, av polisen. Alla åtgärder var här otillräckliga inför hot som låg i öppen dager. Vid pressträffen i Kristianstad i måndags fick polisen frågan om den gripne pojken genomgått radikalisering. ”Vi har inga sådana uppgifter i nuläget” blev svaret. Detta om en pojke som haft massmord och naziflört som hobby, som kallat en rasistisk attentatsman sin bäste vän – och som precis upprepat dennes vansinnesattack på en ny skola.

Hur många ”Drittes Reich” det än står på väggen i pojkrummet har svensk polis märkligt svårt att se den högerextremistiska ideologin för vad den är: ett påtagligt hot om förestående terror.

Dagen efter knivattacken i Kristianstad tog Showan Shattak, som sånär dödades av nazister i Malmö 2014, tåget från Malmö till Kristianstad. Han ville ge sitt stöd åt de drabbade, men hans närvaro påminde också om ett blågult mönster: 30 år efter gripandet av John Ausonius, 27 år efter mordet på Gerard Gbeyo i Klippan och John Hron i Kode, tolv år efter gripandet av Peter Mangs, sju år efter Anton Lundin Petterssons blodbad i Trollhättan präglas det här landet fortfarande av en yrvaken, aningslös, glömsk, som värst överslätande, attityd till ett politiskt våld som bara fortsätter.

Här finns inget att se.

Bara blodsbröder som tar till kniv under svensk flagg.