Patrik Kronqvist
I slutet av 1980-talet fick många vapenägare i Stockholm reklam om vapenskåp hem i brevlådan. En listig tillverkare hade begärt ut uppgifter från polisen om vilka individer som beviljats vapenlicens i länet och kammarrätten gav företaget rätt att få ut registret.
I Örebro vände sig en annan företagare i stället till länsstyrelsen och befolkningsregistret. Där stod alla vapenägare tydligt markerade med ett ”V”.
På liknande sätt gick det länge att få ut uppgifter om militära vapen som förvarades i svenska hem. Försvarsmaktens lånehandlingar över tjänste- och hemvärnsvapen betraktades som offentliga handlingar.
Under slutet av 1980-talet höjdes dock allt fler krav på att sekretessbelägga vapenregistret. Risken för stölder och att främmande makt skulle kunna kartlägga svenska vapenägare lyftes fram som de främsta skälen. Att polisen börjat digitalisera sina register och att uppgifterna därmed blev ännu enklare att sammanställa ökade oron.
Men många politiker våndades över att alls behöva inskränka offentlighetsprincipen. Först en bit in på 1990-talet blev huvudregeln sekretess för uppgifter ur vapenregistret, efter ett förslag från en utredare – en viss Leif GW Persson.
Trettio år senare handlar debatten i stället om fordonsregistret. Flera riksdagsledamöter har motionerat om att på olika sätt begränsa allmänhetens tillgång till det.
Uppgifter om bilar och dess ägare har alltid gått att begära ut manuellt. Men digitaliseringen har gjort det betydligt enklare och snabbare än tidigare. Hos olika privata tjänster finns de bara några knapptryckningar bort. Den ordningen är tämligen unik i Europa.
Öppenheten har flera fördelar. Om regeringen inför nya pålagor på bilister kan medier enkelt granska vilka bilar som statsråden själva kör. Och när bilförare glömmer att stänga av lyset på parkerade bilar kan hjälpsamma medmänniskor varna dem.
Vid en snabb anblick ser inte brottsstatistiken ut att föranleda någon sekretess. Antalet bilstölder har sjunkit regelmässigt sedan slutet av 1990-talet då elektroniska startspärrar blev standard på nya bilar.
Men statistiken döljer att brottsligheten har ändrat karaktär. Den typiska brottslingen är inte längre en missbrukare som tjuvkopplar en bil eller slår in en ruta för att sno stereon.
Att slippa skylta öppet med sin kanske mest värdefulla ägodel näst bostaden borde inte bara vara en möjlighet för miljardärer med säkerhetsrådgivare.
I dag utförs omkring 90 procent av biltillgreppen av internationella brottsligor som använder högteknologiska hjälpmedel för att sno delar – katalysatorer, strålkastare, rattar – eller hela bilar, uppger försäkringsbolaget If.
Ligorna riktar ofta in sig på specifika modeller och använder bilregistret för att planera stöldturnéer och hitta extra värdefulla objekt.
Delar som säljs vidare på andrahandsmarknaden stjäls ofta från exklusiva märken som BMW och Audi, men katalysatorerna tas i regel från vanliga, äldre bilar och ur dem utvinns ädelmetaller som platina, palladium och rodium. I takt med att råvarupriserna har skjutit i höjden har antalet katalysatorstölder ökat dramatiskt, mellan 2019 och 2020 med över 4 000 procent.
Risken är låg och avkastningen är hög. Polisen spår därför att sådana stölder kommer att bli vanligare de närmaste åren.
Det mest upprörande är dock de brutala rån där brottslingar tilltvingar sig bilnycklar direkt från bilägarna. Inte sällan handlar det om regelrätta överfall i hemmet och det har hänt att både barn och vuxna bakbundits. Häromåret satte polisen upp kameror vid infarterna till Djursholm i ett försök att stävja den typen av mycket grov brottslighet.
När jag i december intervjuade en näringslivshöjdare om de säkerhetshot han lever under berättade han att företag nu erbjuder olika upplägg för dem som vill slippa stå i bilregistret, en möjlighet som han själv använder sig av.
Som journalist har min ryggmärgsreflex alltid varit att försvara offentlighetsprincipen i alla lägen. Men öppenhetens fördelar måste vägas mot dess nackdelar och det är svårt att svälja att allmänna register används som brottsverktyg av grovt kriminella.
Att slippa skylta på nätet med sin kanske mest värdefulla ägodel näst bostaden borde faktiskt inte bara vara en möjlighet för miljardärer med säkerhetsrådgivare.
En dag kommer det nog att framstå som nästan lika märkligt att bilregistret stod vidöppet för kriminella som att vapeninnehav en gång i tiden var en offentlig uppgift.