Jonas Gardell
KULTURDEBATT. När regeringen bestämt sig för nya restriktioner mejlade man ut kallelsen till presskonferens 10.45 samma dag. En halvtimme senare var sista anmälningstid för att vara med och ställa frågor och kl 12 började man.
Bara det känns symptomatiskt för läget i Sverige 2022.
Ingen journalist hann sätta sig in i vad som skulle hända, ingen hann förbereda kritiska frågor. Och detta i en situation där medborgarna återigen skulle fråntas friheter och grundlagsstadgade rättigheter.
Det demokratiska underskottet börjar bli påtagligt och skrämmande.
När man ändrar rekommendationer och kommer med förslag på nya restriktioner är Folkhälsomyndigheten egentligen skyldig att göra en konsekvensutredning om hur detta slår på samhällsekonomin och så vidare. Det gjorde man inte nu, och på direkt fråga svarar man att man helt enkelt inte hann.
Intrycket på presskonferensen var också hafsigt och oklart, Magdalena Andersson snubblade på datum och man redovisade inte klart kunskapsgrunden bakom besluten, annat än att smittan ökar.
Att stänga restaurangerna tidigare till exempel? Varför smittas vi på ett avgörande sätt mindre om restauranger stänger 23 i stället för 24? Fakta på det?
Och har man ett enda bevis för att teatrar med sittande publik verkligen på ett avgörande sätt bidrar till smittspridningen? De undersökningar som gjorts kan inte, mig veterligen, göra någon sådan koppling. Rätta mig gärna om jag har fel, men med riktig evidens och inte bara med nonchalanta avfärdanden.
Eller att begränsa mötesfriheten som man gör nu? Vår mötesfrihet är grundlagsskyddad. Borde man inte redovisa resonemanget bakom denna oerhörda inskränkning bättre?
Och varför går det en magisk gräns vid 20 personer för privata sammankomster? Borde inte vårt rimliga svar till regeringen snarast vara ”ska väl ni enbart skita i!”
De senaste årens restriktioner har varit en otäck övning i att leva under auktoritärt styre. Och det är skrämmande hur snabbt vi har vant oss och hur lite någon protesterat.
De senaste årens restriktioner har varit en otäck övning i att leva under auktoritärt styre.
Det är ju egentligen något oerhört att politiker och myndigheter tar sig rätten att detaljreglera vår vardag. Magdalena Andersson uppmanade oss exempelvis inför julen till och med att inte kramas för mycket!
Och vi reagerade inte ens.
Är kostsamma, odemokratiska och ineffektiva nedstängningar verkligen de enda verktyg vi överhuvudtaget har att ta till?
I veckan skrek tidningsrubriker ut att smittan ökade med 70 procent. Längst ner i artiklarna nämndes i förbifarten att antalet döda minskar.
Med andra ord, dödligheten i covid, som redan från början kunnat räknas i promille, är nu ännu mycket lägre.
Ändå meddelade regeringen på sin presskonferens att man inför strängare restriktioner igen.
Motiveringen är inte heller längre att alltför många dör (för det gör det inte) eller att intensivvården är överbelastad (för det är den inte) utan att trycket på sjukvården överlag är högt och att många just nu smittas. Man skyller på RS-virus, vinterkräksjuka, vanlig influensa lika väl som omikron.
Det är alltså inte alls enbart covid det längre handlar om.
Redan i en debattartikel från september 2020 frågade jag om vi hädanefter måste stänga ner alla teatrar och biografer varje gång det kommer en ny influensa? Frågan är i dag skrämmande relevant och verkar av våra makthavare besvaras med ett rungande JA!
Att tackla en pandemi med den här typen av tunga och långvariga nedstängningar av samhället är världshistoriskt unikt. Är vi alldeles säkra på att det är det bästa sättet?
Johan von Schreeb, professor i global katastrofmedicin, säger i en intervju i TV4:s ”Nyhetsmorgon” att ingen kan klara sig från omikron, alla kommer bli smittade och att det dessutom kommer påskynda flockimmuniteten.
Om det är så hjälper det ju inte att vi hukar. Vi kan inte använda restriktioner mot smittspridning!
Vi kommer, hör och häpna, att bli sjuka också i fortsättningen. Vi kommer, tro det eller ej, att drabbas av nya virus. Och vi kommer aldrig att kunna förhindra att riktigt gamla och sjuka människor till slut dör.
Såsom det alltid har varit. Såsom det alltid kommer vara.
Låter det därför inte mycket rimligare att tillföra vården mer resurser?
Fler sjukhusplatser, fler biträden, fler sjuksköterskor? Vården är ju uppenbarligen underdimensionerad.
Inte nog med att vi inte har tagit konsekvenserna av den stora befolkningstillväxten i Sverige det senaste decenniet. Vi har dessutom sedan länge monterat ner vårdens kapacitet.
Visste ni att Sverige i dag tillhör de länder med minst antal sjukhusbäddar i Europa och till och med i världen?
Så är det i alla fall. Nästan sex gånger färre än exempelvis Tyskland, hälften så många som Italien!
Det är inte okej.
Vi måste skala upp. Vi måste ha beredskap.
Den svenska IVA-resursen (platser per 100 000 invånare) är bland de lägsta i Europa och antalet intensivvårdsplatser med respirator har minskat kraftigt sedan 90-talet trots ökad folkmängd och ökad medellivslängd.
1993 hade man totalt 4300 platser om man inkluderar en buffert på drygt 2000 platser. 2018 hade man bara totalt 574 platser och ingen buffert alls. Detta enligt Socialstyrelsen och Svensk förening för anestesi och intensivvård.
I en artikel i SvD säger den pensionerade professorn i katastrofmedicin, Sten Lennquist att ”den kraftiga neddragningen av försvarets sjukvårdskapacitet omkring millennieskiftet var ett stort misstag”.
Det kan man verkligen säga.
Detta är inte rimligt. Nedmonteringen av sjukvården kan inte avhjälpas med restriktioner och nedstängningar. Vi måste skala upp. Vi måste ha beredskap.
Nu är det 2022.
Vi lever i det tredje pandemiåret. Sveriges befolkning har likt kossor släppts ut på grönbete under några sommarveckor för att sedan stängas in igen.
Håller vi på att införa en ny vinter- och sommartid? Ett halvår med och ett halvår utan restriktioner.
Därför undrar jag: har man ens påbörjat förändringsarbetet att skala upp vården igen?
Hur långt har vi kommit i att anpassa vårdkapaciteten efter den växande befolkningsmängden och ökade livslängden och de utmaningar som coronaviruset nu ställt oss inför? Regeringen inrättade vad jag vet redan 2020 en nationell samordningsfunktion för att få fram fler vårdplatser.
Varför är man i så fall ännu två år senare tvungna att ta till grovt tillyxade restriktioner med oklar effekt för att klara av att ge vård till de som behöver det?
Detta måste bli en av de viktigaste frågorna i partiledardebatten i dag och inför valet i september. Lösningen måste vara att utöka vårdens kapacitet. Inte att stänga ner samhället, urholka demokratin och krossa kulturen.
En sak är säker. Så här kan vi inte ha det!
Jonas Gardell är författare, artist och medarbetare på Expressen.