Att känna sig som en bonne försvinner inte

”Jag kommer aldrig bli mer än en tönt som försöker hänga med, försöker komma in”, skriver Malin Wollin om

”Det här är fan minst en text”, sa jag till Markus Larsson när vi äntligen kom in på Riche i onsdags. 

Sen ångrade jag mig. Det är inte en text. Men nu har jag skrivit två kolumner och kastat båda två åt helvete. Svär jag för mycket? Jag skulle skickat till redaktör för två timmar sedan. Vad gör du på jobbet? Jag dör.

Så det får bli en text om att vi nästan inte kom in på Riche och hur det kändes. 

Att känna sig som en bonne, en underdog, sådant försvinner inte. 

Rockstjärnor som går från fattiga till miljonärer, det är en sak. Det blir inte trovärdigt att bo i ett slott och sjunga om sunk. Men jag kommer aldrig bli mer än en tönt som försöker hänga med, försöker komma in.

Hej, är det BRA? säger vakten till mig. Jag förstår inte, ser jag hög ut? Full ut?

Kanske har jag bara missat kod. Att man ska vara väldigt Tja, läget? med sin vakt.

Eh, jo det är väl bra, säger jag. Men det är försent.

De två Aftonbladetprofilerna står kvar medan människor som ser ut att komma från Kalmar får gå före.

”Hur många e ni? Fem?”

”Sex!” säger de och lämnar nollorna i decembernatten. 

Det finns två dörrar in till Riche. Plötsligt berättar vakten hur profileringen ser ut för kvällen, vilka som ska få komma in genom respektive dörr. Där borta ska det vara lite mer Söder. Och det hade vi ju kunnat anpassa oss till om vi förstod vad det betydde.

”Står vi vid fel dörr?” frågar Markus.

Man undrar ju.

 

Markus är från Kiruna och jag är från Kalmar. Det kommer vi aldrig sluta vara.

Kommer jag någonsin sluta älta mitt ursprung? Hela Stockholm kommer från andra platser, jag är inte speciell. Vakten kanske kommer från Partille. Och ändå tar han sig rätten. Att kasta oss tillbaka till en tid då vi stod utanför en krog medan näsan blev röd av skam och kyla.

Jag vill inte ens vara här, jag vill hem till min faster Birgitta och dricka te och lösa Svenska Dagbladets korsord. Men jag hade bestämt mig för att vara en som säger ja när de andra frågar om man ”ska med.”

Jag vill säga så, till han som kanske men förmodligen inte kommer från Partille.

Jag vill inte ens vara här, tror du att jag vill stå här och vänta på din välvilja? Jag vill åka till min faster, sedan vill jag åka hem, where everybody knows my name. Där jag inte behöver bli insläppt, för vi har inte Riche.

Och så kommer det sig att han trycker upp dörren, mannen med makten. 

 

Väl inne leder Markus mig förbi köket och toaletterna till rätt del, där vårt folk finns. Folket som bara är vårt folk när vi kan sammanstråla vid ett för litet bord. Nyss stod vi utanför och upplevde ungdomsår. 

En tönt kan aldrig förklara för en som inte är tönt hur tönten upplever den andres liv. Att vara självklar på Riche, att säga Tja till vakten, att förvalta sin framskjutna mediaposition på rätt sätt. 

När jag efter en timme kliver ut på gatan igen kör en man på elsparkcykel rakt in i en taxi och faller bakåt med huvudet mot hala kalla marken. 

Jag rusar fram för att kolla hur det gick. Så gör man kanske bara om man är en loser som känner igen en annan loser. 

Taxichaufförerna kliver ur sina bilar, vrålar åt varandra att jaga mannen som lyckligtvis inte knäckte skallbenet på Birger Jarlsgatan.

 

Hos faster löser jag korsord och äter smörgås. 

Jag kom in.