Ida Ölmedal är kulturchef.

Det finns saker som Horace Engdahl har skrivit som han ångrar. Som det där om penetrationen.

– Det var helt enkelt fel. Jag hade inte tillräcklig erfarenhet när jag skrev det.

”Den fullbordade penetrationen är evigt ett nederlag för kvinnan och evigt en seger för mannen”, hette det i ”Den sista grisen” 2016.

– Det var skrivet ur ett begränsat perspektiv, säger han idag.

Också ett sätt att säga att man har gift om sig.

Vi sitter på Göteborgsfiket Viktors kaffe nära konstmuseet och Avenyn. Till västkusten har Horace Engdahl flyttat för att bo ihop med sin nya fru, som är litteraturvetare, författare och kritiker. Deras balkong nära Vasaparken är utsiktsplatsen där hans nya bok, ”Op. 101”, tar sin början.

Den handlar om Göteborg. Om svensk fångvård apropå hans vän Jean-Claude Arnault, som dömts för två våldtäkter. Om ”skandalrykten”. Om att ”åldras som en odåga”.

Det finns en bild av en intellektuell som någon som frikopplar förnuftet, höjer sig över tillfälligheterna i det egna livet och sträcker sig efter det universella. Fragmentförfattaren Horace Engdahl är något annat. Han retas, hämnas, blinkar, ironiserar, debatterar. De korta textstyckena tillkommer ofta som reaktioner på något i omgivningen, lite som när andra skriver Facebookuppdateringar eller tweets. I början av den nya boken beskriver han skrivandet som ett sätt att hantera att inte vara förstådd: ”I en sådan situation tiger en vuxen, medan ett barn börjar tala för sig själv. Att skriva, tänker jag, är att förena båda alternativen.” Men hans sätt att skriva är ändå socialt, det rör sig i ett rum med motspelare.

Ett exempel på det får jag dagen före vårt möte, när jag inser att jag glömt förvarna om att jag tar med en fotograf. Jag mejlar och svaret kommer blixtsnabbt:

”Ingen fara! När man stämmer träff med en intervjuare vet man att det vankar en fotograf i bakgrunden, lika säkert som att ett rendez-vous med en familjeflicka för hundrafemtio år sedan innebar att man fick ställa in sig på närvaron av ett så kallat förkläde. Fotografens roll är visserligen en helt annan, liksom intervjuarens, men gemensamt för de båda situationerna är att man inte har någon möjlighet att beklaga sig.”

– Så brukar det gå till! förklarar han när vi slår oss ner och han – utan att beklaga sig – låtit sig fotograferas.

– Jag såg det där, fick en mening i huvudet och skrev direkt ner den. Det är så alla äkta samtal ser ut. De förutsätter ett visst mått av obetänksamhet.

Den formuleringskonsten har jag beundrat. Det fanns en tid då jag uppkallade min badmintonracket efter Horace Engdahl. Inte för att jag ville använda honom som slagträ, utan för att välsigna den med smash-kvalitéer. Jag var väl 22-23 år. Det var runt 2012, när han närmade sig höjden av sin folklighet. Han hade slutat som ständig sekreterare i Svenska Akademien, flyttat till Berlin, gett ut fragmentsamlingen ”Cigaretten efteråt” och synts och hörts i en rad lättsammare program på radio och tv. Han var, som han kunde uttrycka det på den tiden, en ”krumelur” i offentligheten.

Idag är det svårare att uppehålla sig vid kvickheten. Budskapet ställer sig i vägen. Den nya boken må sträcka sig över George Sand, Augustinus och Matteuspassionen men resonemangen kretsar ändå i hög grad kring Metoo och vännen Jean-Claude Arnaults påstådda oskuld. Han visar sig vara skeptisk till allvaret i klimatförändringarna. Hans syn på medierna liknar en konspirationsteori. Han har, skriver han, ”förvandlats till något jag alltid känt en motvilja mot, till en engagerad författare”.

Hur blev det så?

Vi börjar med feminismen. I boken beskriver han den tredje vågens feminism som puritansk och den unga kvinnan som ”samhällets sjuka punkt, eftersom hon samtidigt som hon åtnjuter oinskränkt rätt att framhäva sin kvinnlighet och att uppträda förförande betraktas som förbjudet område för det manliga begäret”.

En gång i tiden har Horace Engdahl faktiskt kallat sig för feminist, eller åtminstone ”feminist-sympatisör”. Han har berättat hur han övertygades av ”Jösses flickor” på 1970-talet. Han levde länge tillsammans med kvinnorörelsens mest kända intellektuella, Ebba Witt-Brattström. Skepsisen kom gradvis under 2000-talet, säger han, något man kunde notera redan i ”Cigaretten efteråt”.

– Den feminism jag dittills hade levt med var ändå intresserad av männen på något vis, på ett rörande vis. Den ville göra männen bättre. Det fanns en kamratlighet i den, säger han.

Sin vändning, eller om det nu är kvinnorörelsens, daterar han till ungefär när Feministiskt initiativ tog form i den dåvarande familjens kök – ”det var jag som serverade kaffe, men jag tyckte inte att det var bra”. Judith Butler, den nya stjärnteoretikern som såg kön och sexualitet som en konstruktion, gillade han inte heller.

Men det var först när han kom ur skilsmässan 2014 som förändringen på allvar gick upp för honom.

– Att skilja sig vid 65 är ingen bra idé. Jag upplevde det som väldigt nära undergången. Men till slut måste man bygga upp en ny tillvaro och då måste man titta sig omkring, kan man säga. För sist jag tittade mig omkring när det gällde spelreglerna mellan män och kvinnor, ungefär 1979, var de helt andra. Det hade skett en social revolution under 2000-talet. Jag tyckte det var väldigt svårt att relatera till den.

Att förstå hur man flirtar?

– Att förstå vad som gällde överhuvudtaget. Realiteten var inte så annorlunda. Men diskursen var otroligt annorlunda. Och efter att ha umgåtts med den där diskursen ett tag så kände jag att nej, det här kommer jag aldrig att kunna förlika mig med.

Det var då det kom en röst till Horace Engdahl i drömmen. En karaktär som hette Mahuro. I ”De obekymrade” 2019 släpper han fram Mahuro för att driva med skillnaden mellan vad människor säger och vad de gör: ”Hur kan någon tro att en man väljer kvinna efter samma principer som man tillsätter en akademisk tjänst? En man väljer den kvinna som han har mest lust att dra upp kjolen på, bland dem som låter honom göra det. Om hon sedan skriver en massa, får man ta det med med jämnmod.”

Den tolkades som en reaktion på Metoo, men var egentligen en mer privat reaktion på skilsmässan, säger han.

– Jag tyckte att äktenskapet jag hade var synnerligen jämlikt. Vi var båda föräldralediga. Vi tog hand om barnen i lika mån och även hushållet och allting praktiskt. Vi var två arbetande intellektuella som så småningom byggde upp varsin position och hjälpte varandra så mycket det gick. Då kände jag att om inte det funkar, då är i alla fall jämlikhet inte lösningen. Och det tror jag idag inte att det är, säger han.

Hur menar du då?

– Jag menar att män och kvinnor är alltför olika för att de ska eftersträva att likna varandra.

Så ett äktenskap borde vara ..?

– Ett äktenskap ska vara en förening mellan två poler.

Men Horace Engdahls nya bok är inte en personlig reflektion över könsrollerna. Den tar inte avstamp i skilsmässan. Hans kritik mot feminismen handlar nu främst om Metoo och om Jean-Claude Arnault. Horace Engdahl anser att domen är ett ”justitiemord”.

I boken skriver du om flirt som går fel, eller att man är vårdslös. Jag tänker att folk läser det som ett försvar av Jean-Claude Arnault. Är inte det att släta över vad han faktiskt blivit dömd för och anklagas för?

– Det kan uppfattas så, men det viktiga för mig är att detta är något som män och kvinnor själva ska ta ansvar för. De kan inte luta sig på allmänna regler i det här fallet. De måste vara beredda på att det de gör när de söker efter bekräftelse och njutning och kärlek och vad du vill kan leda till motsatsen, för så ser livet ut.

Att det kan leda till tvång?

– Öppet våld ska det inte behöva leda till, det tycker jag inte. Tvång, det är också ett mycket tänjbart begrepp, det kan användas på många olika sätt.

Du har ett stort inflytande i offentligheten.

– Det vet man ingenting om. Som enskild känner man inte så.

Vilket ansvar tänker du att du har i förhållande till de kvinnor som har vittnat om honom?

– Nej, jag kan inte ha något ansvar. Hur skulle jag kunna ha det?

Du skulle kunna ha ett ansvar att vara öppen för att du inte vet vad som har hänt.

– Ja, men om jag skulle yttra mig på något sådant sätt kanske jag skulle stimulera till angiveri. Är det bättre? I varje mängd angiveri finns en delmängd falskt angiveri. Jag för ingen propaganda i någon av riktningarna. Jag redovisar min personliga, känslomässiga reaktion inför det jag har sett ske.

Kopplingarna mellan Svenska Akademien och Forum var kärnan i den strid som utkämpades inom Akademien våren 2018.

Men Horace Engdahl har hela tiden beskrivit den journalistiska granskningen av Akademien som en maktkamp mellan ”konkurrerande eliter”. Å ena sidan de stora redaktionerna. Å andra sidan Svenska Akademien, ”det gamla guldet”.

– Akademien har en tyngd, en tradition, en nimbus och en historisk klang som gör att där finns det prestige att vinna. Och då uppstår det helt enkelt en konkurrenssituation, en avund, säger han.

Du betraktar offentligheten som ett krig. Hur kommer det sig?

– Kanske för att jag blev anfallen första dagen jag steg in.

1982, som nybliven kritiker på Dagens Nyheter, sågade en 33-årig Horace Engdahl antologin ”Självdeklaration”, där ett gäng författare i hans egen generation medverkade. Så utbröt den så kallade postmodernist-debatten.

– Hela det dåvarande kulturetablissemanget tyckte att den där killen kan vi inte släppa in. Vi måste döda honom nu innan han får fotfäste, säger han och tillägger att den upplevelsen aldrig har gått ur.

– Jag började tänka: ”egentligen tål de mig inte, men de vågar inte”. Jag har aldrig känt mig som en i gänget, utan mer som den som alla egentligen vill bli av med. Om man lägger fram allt som publicerats om mig så framstår en bild av en person som varit illa tåld, säger han.

Fram till den där dagen 1997 när han valdes in i Svenska Akademien, något som även det väckte debatt.

– Det var första tillfället som jag upplevde att de som sitter här vill ha mig. De har faktiskt valt in mig, säger han.

– Där var jag bland vänner, jag var så att säga inne i borgen. Jag var skyddad av den starka och rika institution som Akademien är. Där kunde jag slappna av.

”Borg” och ”fort” är ord som Horace Engdahl återkommande använder om Akademien.

– Jag kommer ihåg det ögonblick jag sjönk ner på den stolen den 20 december och tänkte: ni förlorade. Och sen blev det faktiskt tyst. Jag hamnade förstås i strider och drev senare som ständig sekreterare, men det var en annan sak. Då var det inte jag.

Det är i det ljuset han ser på debatten om avslöjandena 2018.

– Under krisen 2018 återvände det här. Några av mina gamla fiender fanns kvar, även om de flesta hade dött vid det laget.

Det finns en motsättning här. Du är ju en intellektuell. Ändå pratar du om det här som om det inte fanns rationella argument för eller emot det ena eller andra utan att det här bara vore ett krig om makt.

– Det finns ju rationella argument, men enligt min mening spelar de ingen som helst roll i kulturdebatten. Det är ett maktspel. Man använder de argument man hittar och behöver man ljuga så ljuger man, behöver man förtiga så förtiger man, behöver man läcka så läcker man – för att skada. Det finns ingen moral i den här situationen.

Du agerar så själv också?

– Det beror på hur du menar. Jag var inte ute efter att skada någon personligen. Jag var ute efter att försvara Akademien. Jag använde naturligtvis inte argument som jag visste var osanna. Men det handlade inte om argument under den här perioden, säger han.

Hur ska jag kunna lita på dig om du har den synen på intellektuell argumentation?

– Det kan du inte göra! Det du och jag bedriver nu är inte en ren intellektuell argumentation.

Horace Engdahl har en ganska liten tilltro till att verkligt sanningssökande, intellektuell diskussion överhuvudtaget är möjlig.

– För att intellektuell diskussion ska uppstå måste det finnas en överenskommelse mellan deltagarna att det som man säger inte har några konsekvenser. Det kan man i bästa fall göra i en sluten vänkrets eller i en vetenskaplig miljö. Där är det i och för sig också väldigt svårt, för där konkurrerar du om stipendier, tjänster och platser i forskningsprojekt. Du måste hela tiden tänka på vad du säger. Om du har en chans att ställa din motståndare i dålig dager, påpeka fel och brister och överdrifter som försvagar vederbörandes vetenskapliga trovärdighet och så vidare – det är också ett maktspel. Det finns makt överallt.

Också i en bok, som den här?

– Naturligtvis. Det finns framför allt ett slags avlägset muller av makt så att man vet att den är där.

Så ser han också på journalistiken. Han beskriver det som att journalister har ett våldskapital, ”förmågan att genom några knapptryckningar sända ut vissa citat eller en viss text som förstör människors liv”.

– Våldskapitalet ökar en journalists prestige. Den höjer din värdenotering. Din karriär tar ett steg framåt.

Så när du möter mig tänker du att jag har ett visst våldskapital?

– Du har ett visst våldskapital. Det kanske inte är ett utpräglat våldskapital, därför att du ändå är kulturmedarbetare och kulturen har inte jättemycket makt. Den är underfinansierad och det är i allmänhet synd om den och vi är i alla i samma båt. Det är mer som ett gräl i en livbåt, skulle jag säga.

Vilket våldskapital har du?

– Det kan man inte veta, men jag har förmodligen ett våldskapital. Annars skulle jag vara patetisk.

När Horace Engdahl blickar tillbaka på sin karriär i offentligheten ser han inte bara motstånd. När han slutade som ständig sekreterare och bara var kulturkändis fick han som sagt en smekmånad i medierna, som tog slut med skilsmässan. Sedan vände det igen när han gjorde SVT-serien ”Liv och Horace i Europa” med Liv Strömquist.

– Då fick jag återigen en popularitet, tack vare Liv. Jag brukar kalla serien ”Skönheten och odjuret”.

Han skiner upp när han pratar om serietecknaren från Malmö. Han var och tittade på hennes senaste show när den var i Göteborg.

– Vi har aldrig haft några ideologiska diskussioner eller konfrontationer. Det finns mycket lite i det Liv skriver som jag tycker är problematiskt.

Hon är ändå en nollnolltalsfeminist?

– Jo, men hon har en väldigt kritisk hållning till vissa grundförutsättningar i den feminismen. ”Den rödaste rosen slår ut” är ett mästerverk. Det är ett stort försvar för den vansinniga, vilda, gränslösa kärleken. Det är inte den normala feministiska ståndpunkten, som ser sexualiteten som något ont, säger han, och tillägger att han hoppas på en tredje resa.

In i värmen igen? Kanske är det bara den göteborgska blåsten som gör att den drömmen känns avlägsen just idag.