En man har fått hjärtstillestånd mitt på gatan i centrala Malmö. 

Ambulanssjuksköterskan Nina är snabbt på plats med sina kollegor, men då har redan en klunga samlats runt mannen. De är så många att hon inte kommer fram. Flera filmar vad som händer.

– Det var nästan hundra personer. Många var barn. Vi bad föräldrarna att ta bort barnen och flytta på sig. Men de lyssnade inte på oss, berättar Nina.

Hon tvingas ta ett snabbt beslut.

– Det var för mycket folk för att vi skulle kunna utföra vårt arbete på plats, så vi tog med mannen till ambulansen. De här människorna som filmade med sina mobiltelefoner följde nästan med in i den.

Att förbipasserande vid en olycksplats filmar vad som händer har blivit så vanligt att Nina ser det som vardag. Utvecklingen har eskalerat särskilt de senaste två åren, tycker hon.

– Det är frustrerande. Det är också ett vedervärdigt beteende mot olycksdrabbade personer. De frossar ju i andra människors lidande. Men jag tror inte att de reflekterar över det. De tänker nog bara på alla ”lajks” de får på sociala medier. 

Att folk väljer att filma eller fotografera vid en olycksplats kan bland annat bero på den så kallade ”åskådareffekten”. Per Johnsson, professor i psykologi vid Lunds universitet, jämför det med att titta på en fotbollsmatch:

– Man ser, men man är inte inblandad. Man kan engagera sig, men det är inte jag som är drabbad. Det ligger i människans natur att vara nyfiken, men ibland slår inte etiken till: Borde jag verkligen vara här när detta händer? säger han.

Filmandet och fotograferandet blir ett sätt att minnas händelsen extra noga i efterhand, tror Per Johnsson.

– Man vill visa det för andra eller titta en gång till. Var det verkligen det här som hände? Man litar inte på sin minnesbild.

Det är inte olagligt att fotografera vid en olycksplats. Däremot kan det vara brottsligt att sprida materialet vidare, till exempel på sociala medier.

Detta fick en man i Helsingborg erfara, som spred en film där den mördade polismannen i Göteborg fick hjärt- och lungräddning. Helsingborgaren misstänktes för grovt olaga integritetsintrång – en lag som infördes 2018 för att skydda privatpersoner på nätet.

Sedan lagen infördes har polisen i region Syd fått in över 1 000 anmälningar – men hittills har bara 13 fall gått till domstol.

Det största problemet är inte spridningen av filmer, tycker Nina. Vad som ställer till det mest är att ambulanspersonal inte har rätt att flytta på privatpersoner som stör arbetet. Om folk inte lyssnar på henne och lyder måste hon larma polisen.

– En gång skulle vi hjälpa en person som fastnat under en buss. När vi kom fram stod en man framför bussen och filmade. Jag bad honom flytta på sig och då hamnade vi i en konflikt. Han vägrade och jag blev tvungen att ringa till polisen.

– Det tar tid från vårt arbete och är slöseri med resurser, säger hon.

– De tar sig ofta så nära som möjligt. Många gånger blir de aggressiva och hävdar sin rätt att stå och filma. Vi får tillkalla polis för att få arbetsro

Rickard Uppenberg är huvudskyddsombud för Vårdförbundet. Han är väl medveten om den ökade användning av mobiltelefoner vid olycksplatser och menar att ambulanssjuksköterskor känner sig mer påpassade än förut.

– Det kan såklart medföra stress. Vi blir bevakade i alla steg vid tar och vet ju om att det kan hamna på nätet, säger han.

– Jag har själv blivit filmad en gång då jag jobbade och inte hade hjälm på mig. Det skulle jag ha haft i den situationen. En av mina chefer såg filmen på sociala medier och jag fick en tillsägelse.

Har ni tagit upp det som en personalfråga?

– Vi pratar såklart om det men det finns inte så mycket vi kan göra. Det är ingen idé att säga att de ska ta bort mobiltelefonerna. Då hetsar vi bara upp stämningen. Om någon står och filmar kan vi skärma av med filtar eller flytta patienten till ambulansen. Där får man inte filma.

Det händer också att anhöriga filmar ambulanspersonal när de arbetar i någons hem.

– Anhöriga vill ha bevis om de känner att de fått en felaktig bedömning. Det finns personal som har blivit uthängda på sociala medier efter att de tagit ett beslut som anhöriga ansett vara felaktigt, säger Rickard Uppenberg.

Mannen som fick hjärtstillestånd på gatan var länge ett samtalsämne bland Nina och hennes kollegor.

Han dog den dagen.

– I det här fallet hade det inte gjort någon skillnad om vi kom fram några sekunder snabbare. Vi tyckte mest att det var fruktansvärt att han blev filmad och att så många barn tittade på, säger hon.

Sydsvenskan väljer att inte publicera Ninas efternamn på grund av yrkessituationen.