Liberalerna har knappt varit över riksdagsspärren sedan Nyamko Sabuni tillträdde som partiledare för drygt ett och ett halvt år sedan. Januarimätningen är inget undantag, 3,2 procent uppger att de skulle rösta på partiet om det var val i dag.
Som framgått tydligt under de senaste veckorna har paniken börjat sprida sig i partiet och under fredagen satt partistyrelsen och riksdagsgruppen i ett extra möte för att försöka hitta en väg ut ur krisen.
Allt handlar om SD
Frågan som plågar partiet är densamma som efter valet 2018: Kristersson eller Löfven?
Fast egentligen handlar det förstås om Jimmie Åkesson och Sverigedemokraterna.
I samband med att Helene Odenjung avgick som kommunalråd sa hon att det är "helt främmande för mig att vi skulle ge inflytande åt ett parti som hatar allt vi står för”.
Hennes efterträdare Axel Darvik ser däremot inga problem i att lyssna på SD om man kan hitta gemensamma lösningar.
Det kanske är att läsa in för mycket i vad som hänt på en enskild post, men bytet från Odenjung – en Björklundliberal som inte till något pris vill ha med SD att göra – till Darvik – En Sabuniliberal som inte ser det problemet – känns ganska tidstypiskt: de senaste veckorna har Nyamko Sabuni och de som tycker som henne hörts allt mer, vågat allt mer och letat efter den där frågan som kan användas som skäl för att säga adjö till Stefan Löfven.
Två sorters liberaler
För att förenkla det något kan man säga att det finns två sorters liberaler i partiet. Det är de som lever för den borgerliga identiteten och som ser socialismen – och därmed också Socialdemokraterna – som den naturliga fienden.
Sedan finns det de som tar Jimmie Åkessons ord om att det är socialliberalerna som förstört vårt land, ja egentligen hela västvärlden, på största allvar och ser som sin livsuppgift att bekämpa det nazistiska arv och den högerpopulism de förknippar med hans parti.
Efter valet 2018 – och efter en process som var så öppen och transparent att knappast ens Donald Trump hade kunnat anmärka på den – valde Liberalerna att ställa sig bakom Stefan Löfven och ingå det som kommit att kallas januariavtalet.
Huvudmotivet var att hålla Sverigedemokraterna borta från inflytande.
Falangerna förgör varandra
Sedan valde man alltså Nyamko Sabuni, som var tydligt emot januariavtalet, till partiledare. Sedan dess har väljarna flytt i förvirring och partifolket har väl egentligen mest laddat för den konflikt som alla vet måste komma som en konsekvens av partiledarbytet.
Men vad ska man ta sig till?
För socialliberalerna som avskyr allt SD står för är det otänkbart att ta klivet över till M och KD igen – speciellt nu, när man vet att Ulf Kristersson inte längre har några större problem med Sverigedemokraterna.
Och de borgerligt orienterade liberalerna har den senaste tiden tydligt visat att de inte längre tänker acceptera att vara en del av Stefan Löfvens regeringsunderlag.
Det enda som är helt säkert är att det här knappast kan sluta lyckligt för båda sidor – och att partiet kommer att vara ett annat när det är över.
Samt att Jimmie Åkesson alldeles säkert njuter av att se hur företrädarna för det parti han så innerligt avskyr förgöra varandra.
Fakta: Tre tendenser
Inga skandaleffekter
Varken den julshopping Stefan Löfven och andra S-ministrar ägnade sig åt eller skandalerna kring Fredrick Federley har gett avslag i opionssiffrorna.
Vänsterpartiet står starkt
Väljarna har inte övergett Vänsterpartiet efter det att Jonas Sjöstedt klev av som partiledare. Partiet står stadigt på ett par procentenheter mer än valresultatet från 2018.
KD fortsätter nedåt
Ingen statistisk säkerställd nedgång sedan förra mätningen, men över tid kan man se att stödet för Kristdemokraterna har fallit. Fortsätter det så här är partiet snart farligt nära gränsen.
LÄS MER:Nattsvart för Liberalerna – Löfven lastas inte för julshoppingen
