Överläkaren ifrågasatte patienternas rätt till liv
Överläkaren som styrde Vipeholmsanstalten i Lund i närmare trettio år lämnade hittills okända anteckningar efter sig, som han själv kallar sin självbiografi. I anteckningarna ger han uttryck för djupt förakt för sina före detta patienter och ifrågasätter deras rätt att leva.
Ekot och P1 Dokumentär har tagit del av anteckningarna. Medicinhistorikern Maria Björkman, som har läst delar av dem, beskriver synsättet:
– De var undermåliga. Deras biologi var undermålig enligt det här synsättet. Det gick inte att göra något åt. Och det blir ju som en självuppfyllande profetia, det går inte att göra någonting och då gör man ingenting heller, och så blir patienterna sämre, säger hon.
"En säregen kontroversiell människogrupp, efterbliven, undermålig, dyrbar... Vanvettigt att förlänga deras liv så att de blir fler och fler. Passiv eutanasi berättigad. Ingen sörjer dem."
Om eutanasi, dödshjälp, skriver överläkaren Hugo Fröderberg på sjuttiotalet, drygt tio år efter sin pensionering, i det han själv kallar sin självbiografi, som legat i universitetsarkivet i Lund.
I de här texterna, mer än hundra maskinskrivna sidor, återkommer överläkaren till ämnet döden och visar en inhuman människosyn i förhållande till sina patienter.
"Vid många dödsbäddar", skriver han "ställer jag mig samma fråga: Vad är det för skillnad mellan en levande och en död idiot? Rörelseförmågan" är hans eget svar.
Vipeholm var en anstalt för svårskötta, obildbara och sinnesslöa, som de kallades på den tiden. Som mest bodde det över tusen personer med bland annat intellektuella funktionsnedsättningar där.
Hugo Fröderberg sorterade de intagna i olika intelligensgrupper, från 0 till 6, människorna i grupp 0 ansåg han "stod nära monstren".
I journaler från den här tiden finns exempel som väcker frågor om den vård, framförallt patienter i de lägsta grupperna fick. Såhär står det om en patient:
"Offra inget penicillin på honom, utgången är ändå tveksam."
Och om en annan:
"Det tycks ju vara en lågt stående patient så någon mera intensiv behandling kan det väl knappast bli frågan om."
Claus Garmer, som jobbade på Vipeholm som ung läkarkandidat på femtiotalet, minns att den nedvärderande synen på de så kallat lägst stående patienterna också påverkade vilken vård de fick.
– Därför att om en nolla fick en infektionssjukdom så sköttes den i princip med magnecyl. Men de fick ingen antibiotika, och inte sulfa och sådant.
– Men man skulle se till att de…. fick de dö så fick de dö. De skulle ju bara fortsätta att vara idioter helt enkelt. Svårskötta sinnesslöa.
Märkte du att det var uttalat att här ska vi inte försöka rädda folk till livet?
– Ja, i princip. Det var andan.
Hur känns det att tänka på den här tiden?
– Nu tycker jag att det är hemskt. Alltså man räknade med att de skulle stryka med helt enkelt.